Ush, idag har jag verkligen haft en sånn där jobbig känsla i kroppen. Försöker att sätta den åt sidan, eller i alla fall att tänka annorlunda. Men det är verkligen inte lätt!
Det som grämer mig är att jag går ur skolan till sommaren och min lilla trygga skol-bubbla då är, ja vad ska man säga, sprucken. Trots att det har vart ett liv på delvis lånade pengar så har det ändock vart en tid då man vetat VAD det är som kommer att hända. De flesta dagar så är min självkänsla och mitt självförtroende där det ska vara, angående detta. Nittionio gånger av hundra så vet jag att jag kommer få ett bra jobb, jag kommer göra bra ifrån mig och något företag kommer vara lyckligt lottad som får mig som anställd. Men så kommer den där dagen då man blir lite rädd, hellst i dessa tider.
Tror att jag mest är rädd för att bli arbetslös. Det handlar inte om att det på nått sätt är dåligt av en person att vara arbetslös innan man hittar sitt jobb, eller att jag är rädd att det ska skita sig ekonomiskt. Det är det att JAG verkligen inte klarar av det. Jag va arbetslös en månad i Oslo och jag gick på väggarna. Har inget minne av denna tiden direkt, vet bara att jag sökte kopiöst mycket jobb, diverse bemaningsföretag tänkte troligtvis att dömma av deras ton i slutet av den månaden att "nu ringer den dumma svensken igen, fattar hon inte att om det inte ligger några jobb ute på hemsidan så FINNS det inget jobb heller" och när jag va utmattad av min egen tristess så kollade jag på Friends. Tack o lov att jag fick jobb! 

När vi flyttade från Oslo till Varberg anmälde jag mig till arbetsförmedlingen, men fick jobb nästan direkt (o som alla andra va detta inte via arbetsförmedlingen), och jag minns att hon som höll i själva mötet som man var på sa: "Att vara arbetslös är också ett jobb, ni går upp tidigt på morgonen, tittar på internet om det finns några jobb att söka eller söker på andra sätt... bla bla bla." Och jag mins iaf att jag tänkte: Herregud, detta måste vara det jobbigaste och svåraste jobbet som finns! Det tror jag fortfarande. Jag klarar det galant att söka jobb, det är bara känslan o stressen omkring det.

Sen är jag lite rädd för en annan sak, som lite skulle bli som en ond cirkel till allt det jag just skrivit om. När man vet hur gärna man inte vill eller klarar av att vara arbetslös, blir man som en annan person under den absolut första arbetsintervjun man gör. Jag har gjort två sånna arbetsintervjuer, den första va under den där perioden i Oslo. Jag skäms när jag tänker på vad jag sa, hur jag va och hur jag beteede mig. Det va som att någon hade hoppat in i min kropp och jag satt på min axel och bara lyssnade på hur jag förnedrade mig själv. Den andra gången va här i Varberg, jag ville verkligen ha detta jobbet, men det sumpade jag också ganska rejält. Dock fick jag bara lite senare ett jobb som jag stormtrivts på.

Så, detta va väll en liten bekännelse. Detta är vad jag är rädd för!
Så varför gå och tänka på detta till den grad att man mår dåligt. Egentligen är det ju så enkelt att allting löser sig. Sen är det också så att hur jag än gör så är inte chansen speciellt stor att jag kan lösa det just nu. Det jag kan göra är att fokusera på skolan och inte lägga all min energi (som jag typ gjort idag) på att må dåligt över något som inte kommer ske förän om ett halvår. Och vem vet, då kanske det redan löst sig.

Phu. Nu blev jag helt utmattad.